Sohlina - En oväntad vändning

Del 4 - En oväntad vändning

Det enda jag hörde som förstagångsföderska var "du kommer gå över tiden, det gör alla förstföderskor". Och det var ju det jag själv var inställd på redan innan också, man är gravid i 9 månader och lite till, för med första barnet går man över tiden. Det var min sanning innan 8 januari 2024. Min graviditet hade som jag beskrivit i tidigare inlägg varit oförskämt behaglig. Jag drabbades inte av några jobbiga symptom så som kräkningar och illamående, fick inte problem med någon mat eller kaffe (thank God). Det enda som var jobbigt för mig var foglossningen som väckte liv i min gamla ryggskada men i övrigt kände jag mig väldigt lyckligt lottad som haft en så bra graviditet.

När jag gjorde mitt MVC besök den 21 december såg allting tipp topp ut. Dom tog prover, vägde mig och jag hade gått upp typ 5-6kg och var då i 6e månaden. Jag kunde dölja min mage om jag ville för den hade liksom inte "poppat" än och det var vinter och man hade ju rätt mycket kläder på sig. Efter den veckan tog jag julledigt från jobbet och såg fram emot några extra dagar sammanhängande ledighet över jul och nyår.

Jag minns att jag pratade med många kollegor där min sista dag innan ledigheten att jag hade börjat känna mig lite svullen om benen och fötterna framförallt. Jag skojade mest om det eftersom jag vet att det är vanligt när man är gravid, visade hur jag inte kunde dra upp dragkedjan på mina vinterkängor längre, och sen tänkte jag inte så mycket på det. Men under julen och mellandagarna började det bli lite jobbigt eftersom det hade börjat svullna upp även i ansiktet, något som pappa hade noterat och skojade lite om.

Vi hade besök i mellandagarna och en morgon när jag vaknade kände jag att jag inte ville visa mig för någon, mina ögon var svullna så som dom kan vara om man typ är sjuk eller allergisk. Jag skickade snaps till några vänner och mamma och beskrev det som "en snigel på ögat" för mitt ögonlock var så himla tjockt och jag kunde inte öppna ögonen fullt. Visst man är alltid lite svullen på morgonen när man vaknar och det lägger sig när man vaknat till lite, men detta var något annat.

Symptomen
Min sambo tyckte att jag överdrev, och han var också väldigt mån om att jag inte skulle tänka för mycket på mitt utseende eller viktökning under graviditeten med tanke på att min kropp skapade något fantastiskt där inne i magen. Jag uppskattade verkligen det med tanke på att jag själv var lite orolig över hur min kropp skulle hantera en graviditet och hur den skulle förändras. Jag ska inte ljuga, det är lite läskigt att inte ha kontroll över vad som händer samtidigt som det är sjukt häftigt också såklart.

En dag när jag kom hem från ett spinningpass (det var det enda konditionspasset jag kunde köra) kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så ont i benen för att jag var så svullen, jag kände verkligen inte igen mig själv eller min kropp och jag kände mig så ledsen. Det låter kanske lite ytligt, men om ni hade sett hur jag såg ut och känt det jag kände så hade ni nog förstått. När jag kom hem från gymmet den dagen grät jag som ett barn i min sambos famn. Jag tror att mina ben var dubbelt så stora som normalt, minns att jag kollade ner på benen under spinningpasset och tänkte "hur kan det här vara mina ben? jag känner inte igen dom!". Det kom så fort.

Skickade denna bilden på Snapchat till min storasyster när jag kom innanför dörren, för det var då jag bröt ihop. Helt svettig från passet och tårarna kunde jag inte hålla tillbaka.

Första veckan på det nya året hade jag och en kompis planerat in två dagars rensning, eftersom att jag börjat "boa" vilket tydligen är en grej när man är gravid. Jag kände mig kvävd av alla grejer vi hade och behövde en hård "rensare" som kunde hjälpa mig eftersom jag annars har rätt svårt för att göra mig av med grejer. Rensningen gick jättebra, men min kompis kände knappt igen mig i ansiktet sa hon och blev ganska orolig. Efter att ha stått upp en hel dag värkte benen och fötterna och dom var så svullna att jag knappt fick på mig några skor. Jag lovade min kompis och mamma att ringa 1177 för att rådfråga dem, men eftersom att jag "bara" var svullen och inte hade varken huvudvärk eller synbortfall vilket är två tydliga symptom på preeklamsi (havandeskapsförgiftning) så blev jag ombedd att kontakta MVC på måndag (dagen efter) och be om ett extra besök för att ta prover, men blev också rekommenderad att "promenera mer".

Tog den här bilden och skickade till mamma och några vänner på Snapchat när jag hade vaknat. Våra vänner satt vid frukostbordet och jag ville inte gå ut och visa mig såhär. La på ett filter också för att skona mottagarna av bilden lite 🫣 Jag har ett ganska avlångt och smalt ansikte i vanliga fall, så för mig är detta väldigt svullet mot vad det brukar vara.

Min älskade vän som offrade en hel helg för att hjälpa mig rensa hela lägenheten och hela förrådet. Tack för att du finns 🫶🏼

MVC besöket
Mitt nästa planerade besök hos MVC var egentligen torsdagen samma vecka, men jag fick tid på måndagen strax innan lunch. Jag jobbade hemifrån för att ha nära till MVC och skrev till min chef att jag skulle åka dit lite snabbt och "ta lite prover, kommer tillbaka lite senare". Min sambo var fortsatt ledig så jag sa "Hejdå, jag kommer snart - ska bara ta lite prover". När jag kommer dit tar de blodprov och kisseprov. Jag pratade och höll låda när dom tog prover vilket man tydligen inte får så hon fick ta om eftersom att det visade lite högt på blodtrycksmätaren.

Hon tog om 2 eller 3 gånger och sen kallade hon på en kollega som fick kolla på mina resultat. Jag blev helt i chock när dom säger "dina provsvar visar att du har protein i kisset och ditt blodtryck är högre än normalt, så vi vill att du åker till AGN (akuten för gravid och nyförlösta) nu direkt". Jag fattade ingenting, jag hade inte ens en tanke på att det skulle vara några problem utan ville bara ta prover för att ha det överstökat typ. Men när jag går därifrån så träffar verkligheten och oron mig som ett slag i ansiktet. Jag storgråter. Jag ringer först mamma tror jag, som blir orolig men som också får sina misstankar bekräftade. Sen ringer jag min sambo och berättar och säger att han måste hyra en bil och komma och hämta mig nu direkt. Sen ringer jag mina närmsta kollegor. På vägen till akuten är jag tårögd och orolig. Vad fan är det som sker?

Akuten
Ingenting var bekräftat när vi kom till akuten. Vi skickades dit för att ta mer prover och för att de skulle göra en närmare bedömning av mina provsvar. Min sambo fick inte följa med in utan fick vänta i bilen medans jag skrev in mig och satt i väntrummet bland alla gravida kvinnor och nyfödda barn. Jag blev uppkopplad med CTG för att se att bebisen mådde bra, och det gjorde hon tack och lov 🙏🏼 Min oro handlade egentligen aldrig om mig själlv, utan om något skulle hända bebisen i magen på grund av mig. Mitt blodtryck hade stigit ytterligare under bilfärden till akuten, men det kunde ju bero på oron och stressen. Jag fick tabletter som skulle sänka blodtrycket och de kollade blodtrycket typ var 30 minut. Hade det inte gått ner fick jag ta mer tabletter. Jag fick sån vansinnig huvudvärk av dem minns jag. Jag och sambon kommunicerar via telefon och Snapchat. Medans jag är uppkopplad med CTG får jag en knapp i handen som jag skall trycka på varje gång jag känner en fosterrörelse. Och sen ligger jag där ett bra tag och alla moment upprepar sig.

Skickade snaps till alla för att visa att allt är lugnt 👍🏼

Efter en tid kommer en läkare in och hon berättar för mig vad provsvaren visar och hon var väldigt mån om att jag skulle förstå det hon sa. Hon säger att "du har drabbats av något som kallas preeklamsi (havandeskapsförgiftning), och det betyder att från och med nu klassas inte din graviditet som normal utan du kommer att behöva vård på sjukhus". Jag kommer inte ihåg ordagrant vad hon sa för det blev rätt grumligt här, men tårarna kommer på nytt och hon säger att jag skall ringa in min sambo och att han är välkommen in nu. När han kommer in så fulgråter jag i sjukhussängen och läkaren får upprepa det hon precis har sagt till mig. Hon säger till honom att åka hem och "packa för en vecka" för båda vi kommer att bo på sjukhus en tid framöver. Det vi dessutom får veta är att Östra sjukhusets Neonatalavdelning är full, så vi behöver ta oss till Skaraborgs sjukhus i Skövde för vård (2h bort). Jag får åka ambulans och min sambo får låna en bil från en familjemedlem. Hon sa att man läggs på Neonatalavdelning direkt ifall att man behöver bli förlöst, men det kan också vara så att läget stabiliseras och vi får åka hem.

Jag väntade på akuten i 3h på ambulansen medans jag FaceTime:ade med min sambo som var hemma och packade mina saker. Eftersom att det var 2 månader till BF hade jag ju inte hunnit förbereda någon BB-väska eller någonting. Samtidigt fick jag kontakta min chef och förklara situationen och be honom ställa in min vecka.

Ambulanspersonalen var fantastisk. Två män som både skämtade och var på glatt humör. Det första dom sa när dom såg mig var "Är det dig vi skall hämta? Du ser ju inte sjuk ut", vilket var exakt det jag själv tänkte. Jag hade väldigt svårt att förstå/inse att detta faktiskt är en sjukdom som är väldigt allvarlig. Den ena mannen berättade om att hans sambo hade fått preeklamsi och att det hade gått hur bra som helst vilket lugnade mig. Det viktiga är att man får vård i tid, och jag kände att jag var i goda och trygga händer. Under ambulansfärden skulle mannen som "passade mig" mäta blodtrycket en gång i halvtimmen och ge mer tabletter om det inte hade gått ner. Jag somnade och vaknade sedan upp när vi var framme i Skövde, då var min sambo redan där och mötte upp oss.

Sjukhusvistelsen får bli en separat del, del 5 🫶🏼