Sista dagen på 2024 you guys, dags att summera året! 

Jag fick för mig att jag hade gjort det flera år här i bloggen, att det var den gången på året som jag tog upp datorn och faktiskt uppdaterade bloggen men kan bara hitta från förra året, 2018 och 2019, länkar nedan ifall man vill läsa vad jag skrev då. 

 

 

Detta året är så förvirrande när jag tänker tillbaka på det, för starten på året gick verkligen såå långsamt och var så otroligt känsloladdat eftersom vi spenderade nästan en månad på sjukhus och när vi väl fick komma hem så fick vi i princip inte lämna hemmet. Har ju inte hunnit skriva klart del 5 & 6 av min förlossningsberättelse men dom är på g, dom är klara i huvudet så måste bara få tiden till att skriva ner det. Våren och sommaren gick som vanligt snabbare än någonsin och nu är ett nytt år en dag bort, haha. Okej riktigt så snabbt har det inte gått, året har varit fantastiskt på många sätt och det absolut bästa är ju såklart att vå lilla Olivia har kommit till världen 💞 

 

Jag vet knappt hur jag skall sammanfatta året om jag skall vara ärlig, sitter med fingrarna på tangenterna och försöker komma på hur jag skall börja 😂

 

Att bli mamma är ju det största som hänt inte bara i år utan någonsin och det har varit helt fantastiskt, men början blev ju inte riktigt som dom man läser om eller förbereder sig på, så det tog mig faktiskt en bra stund att bearbeta det vi var med om. Känslan på sjukhuset var misslyckande, för min egen del. Jag hade så enorma skuldkänslor över att jag inte kunde behålla henne i magen längre än till vecka 32, det kändes som att det var mitt fel. Det var ju min kropp som blev sjuk. Dessa tankar styrde jag sedan om till tacksmhet, för hon mådde ju bra och var en otroligt stark tjej visade det sig. Och nu när hon snart fyller 1 år så känns detta så himla längesen. Så mycket som har hänt sedan dess. 

 

Hela detta året har jag varit föräldraledig så jobbmässigt har det inte hänt så mycket, och som en person som bryr sig väldigt mycket om sitt jobb så var det till en början svårt att släppa taget. Speciellt eftersom att jag bara "försvann" och helt plötsligt behövde släppa all kontroll. Jag har alltid älskat att jobba, och att bli förälder innebär ju att man pausar sin karriär lite, i alla fall för den parten som är hemma under en längre period, vilket är jag i vårt fall. Jag skall inte ljuga om att det funnits en rädsla om att man glöms bort, blir ersatt eller att man kanske inte har den plats man hade när man lämnade när man kommer tillbaka. Är det bara jag som känner så? Jag har däremot varit på kontoret och hälsat på ganska mycket med Olivia, inte för att jag är rädd att bli bortglömd, men för att jag saknar mina kollegor och för att jag velat vara lite social och komma hemifrån 😊

 

Jag älskar att spendera mina dagar med Olivia och det kommer att vara en jobbig omställning när man väl börjar jobba igen. Det jag vill säga dock är att jag i perioder känt mig ganska ensam under föräldraledigheten. Framförallt i början när jag inte fick lämna lägenheten (kommer förklara detta senare) och när Navid började jobba igen. Jag kände mig otroligt låst och eftersom hon var prematur och hade ett stort behov av närhet och hud mot hud så var det vissa dagar där jag knappt kunde lämna soffan, och då överdriver jag inte. Den perioden var ganska tuff mentalt och den dagen vi fick ta med henne ut på första promenaden i barnvagnen var en sån otrolig frihetskänsla, jag kan knappt sätta ord på det 🙏🏼 

 

Hela året har ju varit en bergochdalbana av händelser och känslor. Alla sa ju innan man fick barn att hela ens värld vänds upp och ner, och jag visste ju att det var så men man visste ju inte riktigt vad det innebar. Att man skulle få mindre sömn visste man, men jag var så sjukt imponerad av min kropp som klarade av så mycket med så lite sömn. Tydligen får man ju som kvinna någon sorts superkraft under denna tiden för att orka med och det märktes verkligen. Sen har jag ju alltid tyckt att det ser så mysigt ut att vara ute och gå med en barnvagn och dricka lite kaffe samtidigt. Men känslan att gå med barnvagnen var som att man var ute med en tickande bomb. I början när man var ultrany i mammarollen så gick jag och spände mig och tänkte "vad gör jag om hon vaknar? jag är ju långt hemifrån nu!".. och bara att TA SIG UT kan vara så jobbigt. Det ska stämma med mat/sov/bajs-klockan. Dom här logistik-delarna var jag inte alls förberedd på. Eller vad man behöver ha med sig på promenaden.... alltså det krävs ändå en ganska genomtänkt skötväska, för allt kan hända på vägen. 

 

Har haft ganska roligt åt många stunder under året och varit rätt öppen med det på Instagram. Tycker det är så viktigt att visa verkligheten och många har uppskattat det och kunnat relatera. Jag har inte själv sett så många sånna konton utan det är mestadels det mysiga som laddas upp, vilket jag också kan förstå! Det andra är ju inte direkt glamoröst 😉 

 

Något jag är väldigt nöjd med att jag gjort även om det tagit emot, är att jag utmanat mig själv hela tiden och gjort saker som varit väldigt jobbiga. Till exempel Stockholmsresan. Jag hade kunnat ställa in och vara hemma istället där jag har alla grejer, allt är bekvämt och jag behöver inte utsätta mig eller Olivia för långa tågresor, trånga tunnelbanor och bussar. Men jag är så glad att vi kom iväg, för det blev ju så himla bra till slut. Innan vi hade bil så åkte jag ju kommunalt överallt och det gick hur bra som helst. Det som var jobbigast med det var ju att passa tider, för det är inte det lättaste med en bebis. Det känns som att Olivia är ganska härdad nu och har lätt att anpassa sig till nya miljöer så länge hon har en trygg punkt (mig) som är lugn och inte stressar upp sig. Jag vill tro att det är därför hon är en anpassningsbar och tacksam bebis att ha med sig, hon är för det mesta nöjd 🙏🏼 

 

Känner att jag får börja avrunda detta inlägg för jag kan skriva hur länge som helst. Är väldigt tacksam för 2024 och ser fram emot ett nytt år. Har några nyårslöften som jag tänkte att jag skriver i ett separat inlägg ✨