Måndag den 8 maj var dagen för operationen. Mamma gav läkarna mitt nummer och bad dem kontakta mig när operationen var över. Det var nog den längsta dagen i mitt liv. Jag visste att operationen skulle ta lång tid och mamma hade varnat mig för att sjukhuset kanske inte skulle ringa förrän kl 22, men väntan och tanken på vad hon gjorde var så otroligt jobbig att hantera. Jag fick upp bilder i huvudet som jag inte vill ha. Mamma sov på hotell Bellora på avanyn dagen innan operation, och när jag sa hejdå till henne där brast det. Jag har verkligen försökt hålla mig stark när jag är med henne, men då gick det inte. Hon tröstade mig, när det borde vara tvärt om. 

 

Jag kan inte ens föreställa mig vad som gick igenom mammas huvud den natten. Hur tänker hon när hon är själv? Gråter hon när vi inte ser eller håller hon skenet uppe även då? Är hon rädd? Nervös? Hur mår hon egentligen? Hon hade fått tydliga instruktioner ifrån läkarna på vad hon skulle äta och göra dagarna innan och hon gjorde allt precis enligt plan. Såklart ❤️

 

När kirurgen väl ringde mig, runt 19-20 på kvällen sa hon att jag hade en "jävligt tuff och stark mamma". Det visste jag ju redan, men det var kul att höra det ifrån någon annan. Kirurgen sa att allt hade gått enligt plan, kanske till och med lite bättre än planerat och att hon var väldigt nöjd med operationen. Att allt gått så bra var mycket tack vare att mamma var stark även på insidan och det märktes att hon under sitt liv tagit hand om sig själv och sin kropp. Operationen tog närmare 11h. 

 

Efter operationen tog det tre dagar innan jag fick hälsa på henne på sjukhuset. 

 

När jag först såg henne gjorde det så ont i mig. Hon låg där och vilade på ena sidan, hon såg så liten och orkeslös ut, men jag såg också en riktig krigare. Håret var rufsigt efter allt medel hon var tvungen att tvätta det med innan operationen och hon hade inte mycket energi till att varken prata eller vara vaken. Hon hade några små koppar med sugrör på sitt bord, i den ena var det saft, den andra vatten och den sista kall soppa. Hon skrev några dagar senare i vår gruppchatt med familj och släkt att hon aldrig haft så ont i hela sitt liv, att detta är det värsta hon någonsin fått genomlida, då har hon varit med om en hel del. 

 

Hon fick vila upp sig på sjukhuset i drygt två veckor. Varje dag föjde hon de råd och rekommendationer som läkarna och sjuksköterskorna gav henne. Hon satt upp 5 min åt gången, fyra gånger per dag. Det var max. Hon reste sig ur sängen och stog så mycket hon orkade. Sen ökade hon på det dag för dag tills hon kunde stå och gå längre, och sitta längre stunder. Den 19 maj sprang jag Göteborgsvarvet, och självklart följde hon mig under loppet från sjukhussängen 🥹 Då skrev hon också att hon hade sprugit sitt egna Göteborgsvarv, hon hade nämligen tagit sig runt hela avdelningen vilket hon inte orkat innan ❤️ 

 

Du är den starkaste jag vet mamma, jag älskar dig 🫶🏼