Den 11 januari hade jag mitt nästa planerade besök på MVC, men fick en extra tid den 8 för att ta kissprov, blodtryck och blodprover. Från 21 december när jag hade senaste besöket där allt såg tipptopp ut, till 8 januari hade jag gått upp ca 11kg, hade protein i kisset och ett alldeles för högt blodtryck.. det är helt sjukt när jag tänker tillbaka på det hur fort det gick. 

 
Ankomsten

När vi kom till Skövde så var alla väldigt vänliga och det första sköterskan sa var "Välkomna till Skövde, stan ingen behövde" 😆 och en av de första frågorna min sambo ställde var "Kommer det stå Skövde i hennes pass om hon föds här" med en väldigt allvarlig röst och en väldigt besviken min när svaret blev "Ja", haha. Jag minns inte exakt allt som hände första kvällen, men vi kom ju fram rätt sent och fick "checka in" i ett väldigt stort och rymligt rum på BB på Skaraborgs sjukhus.

 

Där och då visste vi ingenting om vad som skulle hända, det var svårt att uppdatera familjerna som självklart var oroliga, för vi fick ny information varje timme i princip. Det gick inte att säga något med säkerhet, utan allt hängde på hur bebis i magen mådde, hur jag mådde och vad provsvaren visade. Vi hade en gruppchatt med familjerna där vi skrev uppdateringar så fort vi hade några och tack vare den kan jag minnas tllbaka lite hur det var. Blodtrycket var en jojjo, gick upp och ner men oftast upp och sen lite ner efter medicin osv. Jag kopplades upp på CTG enligt ett schema för att hålla koll på att hennes hjärta slog som det ska och det var lika skönt varje gång man hörde och kände hennes rörelser och när sköterskan sa att allt var lugnt. 

 

Jag fick två kortisonsprutor också som en säkerhetsåtgärd ifall jag skulle behöva förlösas tidigare, detta för att hjälpa bebisens lungor att utvecklas snabbare. En samma dag som vi kom till sjukhuset och en dagen efter. Dessa tas i stjärten 🍑 

 

Dag 3 på sjukhuset uppdaterade jag familjechatten med följande meddelande:
"Läkarna var inne här efter lunch och sa att jag kommer bli sjukskriven i 4 veckor framåt till att börja med. De vill helst försöka hålla bebisen inne i magen till vecka 34 för bebisens skull (är i v32 nu) och så länge jag mår bra. Allra helst vill de att vi kommer till v37 om det går. Det är resultatet från proverna som dom tar varje dag som avgör lite hur nästa dag ser ut, det kan vända väldigt snabbt så det lät inte som att jag kommer att få komma hem på ett tag. Det är skönt på ett sätt för dom är otroliga här, men det var ju inte riktigt såhär det skulle bli. Det har varit lite tufft mentalt idag men får bra stöd för det också av både Navid och personalen"

 
Jag minns denna dagen väldigt väl faktiskt. Jag bröt ihop i Navids famn när jag trodde att vi var ensamna men så kom sköterskan tillbaka till vårt rum och såg att jag var ledsen och så sa hon med den snällaste och mest omtänksamma rösten "jag lämnar aldrig någon som är ledsen" och så frågade hon om det var något hon kunde hjälpa oss med. Det var bara så tungt just då. Inget blev som man hade tänkt sig, inget var förberett hemma, den där tiden när man går hem från jobbet och väntar på att bebisen skall komma som man längtat efter, nu blev det inte så. Samtidigt tittade jag in i min egen spegelbild och ser en helt annan människa. Känslorna var all over the place och jag hade ont i kroppen av all svullnad. Jag tyckte väl lite synd om mig själv också just då. 

 

Jag hade ju en plan. På vägen till jobbet lyssnade jag på "föda utan rädsla" på ljudbok, för efter alla oombedda förlossningshistorier man fick lyssna på innan kunde jag inte bli annat än nervös inför det. Jag fick dock ett tips av en kompis som sa att hennes kollega hade vänt rädslan till att se det som en häftig upplevelse. Vi är skapta för att klara av en förlossning och kroppen löser det när man väl är där. Det fick mig att tänka lite annorlunda, men den tanken hann ju inte riktigt landa innan jag plötsligt låg inne på sjukhuset och visste inte om jag skulle behöva föda nästa dag eller inte. Förlossningsbrev, vad fan skriver man i ett sånt? Skickade ett meddelande till en vän och frågade vad hon hade skrivit i sitt, och bad om hjälp. Tänk så sätts jag igång och jag har ingen aning om vad jag vill, vad ska jag be om? Hjälp! N hade ju inte heller hunnit förbereda sig för hur han skall vara ett stöd för mig under förlossningen, så jag fick ju be hjonom att kolla igenom massa klipp på Östras hemsida för att bli lite mer redo för vad hans roll i det hela innebär. Ingen av oss har ju gjort detta förut och är lika vilse. 

 
Beslut - Igångsättning

Den 11 januari (dag 4 på sjukhuset) så tar läkarna beslutet att sätta igång mig med tabletter för en vaginal förlossning. Detta pga att jag fortsatt ökar i vikt, blir mer svullen, utvecklar huvudvärk, lättutlösta reflexer och har fortsatt svårreglerat blodtryck. Kl. 10 får jag första dosen Angusta som skall sätta igång förlossningen, sen får jag en tablett varannan timme samtidigt som jag får Alvedon för huvudvärk och Adalate & Trandate för mitt höga blodtryck. Jag mådde fruktansvärt dåligt den här dagen. Kunde knappt sova mellan besöken för jag hade ont i hela kroppen, gick inte att ligga bekvämt och jag hade en fruktansvärd huvudvärk. 14.30 samma dag får jag diagnosen svår preeklamsi och klassas som en högrisk patient.

 

Doserna fortsatte att komma och blodtrycket mättes med täta mellanrum. Jag fick tabletter och efter en halvtimme mättes blodtrycket igen. Gick det inte åt rätt håll fick jag mer tabletter och nytt blodtryck mättes 30 minuter senare, samma procedur även på nätterna. Sammanhängande sömn var en bristvara under dessa dagar. CTG kopplas fortsatt på och av med jämna mellanrum för att kolla att bebis mår bra och tack och lov gjorde hon det under samtliga kontroller. Det var en lättnad för mig att det "bara" var jag som mådde dåligt. 

 
Beslut - Akut kejsarsnitt

Den första dosen av igångsättningstabletter (8st) gav ingen effekt, och för att förbereda inför att det eventuellt blir kejsarsnitt skulle jag fasta från kl. 02 denna natt, jag fick varken äta eller dricka. På morgonen den 12 januari mår jag så fruktansvärt dåligt och mitt ansikte är otroligt svullet så läkaren beslutar på plats att det blir akut kejsarsnitt och jag förbereds inför det. Kort efter att vi fått informationen att det blir snitt och jag hunnit duscha med hibiscrub säger dem att operationssalen är redo. Jag får sån galen panik här. Jag har aldrig opererats förut, allt gick så vansinnigt fort och man skulle liksom ställa om sig mentalt hela tiden. Igår kväll låg jag och ställde in mig på en vaginal förlossning och nu blir det kejsarsnitt, jag hade inte ens tänkt på vad det innebär. Jag la mig i sängen och kördes iväg mot operationssalen. Jag skakade som ett asplöv, hackade tänder och frös. N fick byta om till skyddskläder med mössa och handskar för att få följa med in. Sen gick allt fort. 

Operationen
Jag var vaken under operationen men blev bedövad såklart. Sprutan med bedövning sattes i ryggraden och sen la jag mig ner, de täckte för så att jag inte skulle se något och sen började dem när de konstaterat att bedövningen börjat verka. Det var nog 8-10 pers i operationssalen tror jag, jag minns att jag låg där och såg så många huvuden som svävade ovanför mig och jag kände knappt igen dem med sina mössor. När dom började skära så kändes det så konstigt. Jag kände ju av det men det gjorde inte ont, men det kändes som att hon skar upp hela magen på mig, alltså verkligen som ett stort X på magen, förmodligen för att jag inte kunde skilja på vad som var kniven och vad som vad deras händer. När jag sen får se mitt lilla snitt (10-15cm) efter operationen så får jag inte ihop känslan med det resultatet, haha. Det går nästan inte att förklara faktiskt. De tar ut lillan som skriker (vilket är ett bra tecken) och tar med henne in i ett rum precis intill, N följer med och klipper navelsträngen. Under tiden skall jag "lappas ihop" och jag kan säga såhär.. Det gjorde inte ont när dom snittade, men när dom skulle "lägga tillbaka" allt och sy igen, fy fan vad obehagligt det var. Jag fick en chock över hur ont det gjorde, jag var ju bedövad och tänkte inte att jag skulle känna så mycket. Men nu i efterhand kanske det mer var obehaget som var påtagligt. 

Allt som allt tar operationen en knapp timme. Innan de rullar ut vår lilla tjej från rummet så får jag se henne, men jag känner ingenting där och då. Jag var verkligen inte mentalt redo att känna alla känslor med att se henne, jag var så uppe i att jag blev ihoplappad.. Hon kördes till Neo i sällskap av min sambo, och jag kördes till BB efter operationen för eftervård. Jag spydde efter operationen kommer jag ihåg, fick en mango smoothie kl. 15.20 vilket var det första jag fått i mig sedan kl. 02 samma natt och det var det godaste jag druckit. Fick hejda mig från att suga i mig hela smoothien i ett svep, för det fick jag inte. Egentligen skulle jag fortsatt fasta. 

 

Summa summarum, en lyckad operation och en frisk bebis ❣️