Run run run
Göteborgsvarvet närmar sig och min motivation de senaste 3 veckorna har inte varit den bästa. Jag blev sjuk innan Spanien och kände mig inte i tränings-skick under i alla fall 2 av dem veckorna. Iförrgår och igår sprang jag igen för första gången, och det gick faktiskt över förväntan. Jag älskar inte att springa, men jag älskar känslan efteråt. Jag har alltid velat bli en löpare för det är ju skönt att komma ut och springa och jag har börjat gilla det mer och mer. Älska är dock lite för starkt ord att använda än så länge. 
 
När jag springer och känner att det börjar bli jobbigt och tråkigt så tänker jag på tiden jag inte kunde springa. När jag hade som ondast i ryggen gjorde plötsliga och stötande rörelser jätteont och att springa var en omöjlighet. Att nu kunna göra det igen är fantastiskt. Jag tänker också på mamma, som på grund av fotledsprotesen och smärtan i foten aldrig mer kommer kunna springa igen eller få tillbaka full rörlighet. Något jag och många andra inte ens tänker att man behöver vara tacksam för. Det är en självklarhet. Men det, mina vänner, är det inte. 
 
Var tacksam för funktionaliteten du har. Var tacksam för de allra mest basic sakerna du kan utföra. För att du kan se, höra, känna och smaka. För att du kan röra dig och utföra vardagliga saker på egen hand utan hjälp från andra. Ta hand om din kropp och var tacksam för allt den gör för oss varje dag. Det var bara det jag ville säga idag. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress