MENY
Jag hittade ett utkast frĂ„n min Ă„rsresumĂ© frĂ„n 2019. Ligger ju lite efter i mina inlĂ€gg och det Ă€r dĂ€rför alla inlĂ€gg blir sĂ„ vansinnit lĂ„nga. Men hĂ€r kommer min Ă„rsresumĂ© för 2019.Â
31 december idag och nĂ€stan ett helt Ă„r sen mitt senaste blogginlĂ€gg. Jag vet inte riktigt vart jag skall börja, men vi kan vĂ€l sĂ€ga sĂ„hĂ€r. 2019 har varit mitt Ă„r. Jag har besökt 5 nya lĂ€nder, trĂ€ffat vĂ€nner för livet och skapat minnen jag aldrig kommer att glömma. Allt det har jag dessutom haft previlegiet att göra tillsammans med min bĂ€sta vĂ€n. Ăven om jag kommer komma hem med nĂ€stan inga pengar pĂ„ kontot nĂ€r den hĂ€r resan Ă€r över sĂ„ kĂ€nner jag mig rikare Ă€n nĂ„gonsin. Vi tog tjĂ€nstleldigt i 12 mĂ„nader frĂ„n vĂ„ra jobb, tog vĂ„rt pick och pack och drog till Asien. Jag sĂ„lde min lĂ€genhet eftersom att jag inte fick hyra ut i andra hand, det blev en förlustaffĂ€r men Ă€ndĂ„ ett beslut som kĂ€ndes rĂ€tt. Inget som lĂ€ngre band mig till nĂ„got. Min enda utgift var mitt Spotify-abonnemang. Det Ă€r i efterhand en ganska sjuk grej att göra, och enligt mĂ„nga kanske nĂ„got man borde gjort i 20-Ă„rs Ă„ldern och inte nĂ€r man nĂ€rmar sig 30. Men det dĂ€r Ă€r bara vad alla andra tycker att man borde göra och jag hatar nĂ€r folk begrĂ€nsar sig pĂ„ grund av Ă„ldern. Hade jag Ă„kt nĂ€r ja var 20 hade jag nog supit bort det mesta, nu kunde jag njuta och uppleva allting pĂ„ ett helt annat sĂ€tt. The sky is the limit, gör vad du vill och inte som alla andra.Â
Vi började resan i februari och spenderade de första tre veckorna i Thailand. Efter det utforskade vi Filippinerna i en mĂ„nad, Ă„kte vidare till Indonesien och sen bokade vi en biljett tillbaka till Thailand och stannade pĂ„ Koh Phangan i tvĂ„ mĂ„nader. NĂ€sta stopp blev Vietnam dĂ€r vi Ă„kte genom nĂ€stan hela landet pĂ„ mindre Ă€n fyra veckor. Jag Ă€r sĂ„ himla glad och stolt över mig och Lisa att vi gav oss ivĂ€g pĂ„ den hĂ€r resan, och att det inte stannade vid att bara vara en dröm. Vi kan sĂ€ga "nĂ€r vi gjorde det hĂ€r.." istĂ€llet för "jag önskar att vi gjorde.." vilket var min största drivkraft till att Ă„ka frĂ„n första början. Jag ville inte se tillbaka pĂ„ det och Ă„ngra mig nĂ€r det var för sent. Nu sitter jag hĂ€r, nĂ€r hela 2020 passerat och tĂ€nker bara "vilken jĂ€kla tur att vi inte Ă„kte 2020"...Â
Alla resmĂ„l förtjĂ€nar sitt eget inlĂ€gg och det jag tĂ€nkt att jag skall skriva ikapp nĂ€r jag fĂ„r tid över, men det blir inte idag. För Ă€ven om 2019 var mitt Ă„r sĂ„ blev allt inte riktigt som planerat. Det fick en drastisk vĂ€ndning nĂ€r jag var i Thailand som gjorde att jag ville avbryta resan tidigare och Ă„ka hem till Sverige.Â
31 december idag och nĂ€stan ett helt Ă„r sen mitt senaste blogginlĂ€gg. Jag vet inte riktigt vart jag skall börja, men vi kan vĂ€l sĂ€ga sĂ„hĂ€r. 2019 har varit mitt Ă„r. Jag har besökt 5 nya lĂ€nder, trĂ€ffat vĂ€nner för livet och skapat minnen jag aldrig kommer att glömma. Allt det har jag dessutom haft previlegiet att göra tillsammans med min bĂ€sta vĂ€n. Ăven om jag kommer komma hem med nĂ€stan inga pengar pĂ„ kontot nĂ€r den hĂ€r resan Ă€r över sĂ„ kĂ€nner jag mig rikare Ă€n nĂ„gonsin. Vi tog tjĂ€nstleldigt i 12 mĂ„nader frĂ„n vĂ„ra jobb, tog vĂ„rt pick och pack och drog till Asien. Jag sĂ„lde min lĂ€genhet eftersom att jag inte fick hyra ut i andra hand, det blev en förlustaffĂ€r men Ă€ndĂ„ ett beslut som kĂ€ndes rĂ€tt. Inget som lĂ€ngre band mig till nĂ„got. Min enda utgift var mitt Spotify-abonnemang. Det Ă€r i efterhand en ganska sjuk grej att göra, och enligt mĂ„nga kanske nĂ„got man borde gjort i 20-Ă„rs Ă„ldern och inte nĂ€r man nĂ€rmar sig 30. Men det dĂ€r Ă€r bara vad alla andra tycker att man borde göra och jag hatar nĂ€r folk begrĂ€nsar sig pĂ„ grund av Ă„ldern. Hade jag Ă„kt nĂ€r ja var 20 hade jag nog supit bort det mesta, nu kunde jag njuta och uppleva allting pĂ„ ett helt annat sĂ€tt. The sky is the limit, gör vad du vill och inte som alla andra.Â
Vi började resan i februari och spenderade de första tre veckorna i Thailand. Efter det utforskade vi Filippinerna i en mĂ„nad, Ă„kte vidare till Indonesien och sen bokade vi en biljett tillbaka till Thailand och stannade pĂ„ Koh Phangan i tvĂ„ mĂ„nader. NĂ€sta stopp blev Vietnam dĂ€r vi Ă„kte genom nĂ€stan hela landet pĂ„ mindre Ă€n fyra veckor. Jag Ă€r sĂ„ himla glad och stolt över mig och Lisa att vi gav oss ivĂ€g pĂ„ den hĂ€r resan, och att det inte stannade vid att bara vara en dröm. Vi kan sĂ€ga "nĂ€r vi gjorde det hĂ€r.." istĂ€llet för "jag önskar att vi gjorde.." vilket var min största drivkraft till att Ă„ka frĂ„n första början. Jag ville inte se tillbaka pĂ„ det och Ă„ngra mig nĂ€r det var för sent. Nu sitter jag hĂ€r, nĂ€r hela 2020 passerat och tĂ€nker bara "vilken jĂ€kla tur att vi inte Ă„kte 2020"...Â
Alla resmĂ„l förtjĂ€nar sitt eget inlĂ€gg och det jag tĂ€nkt att jag skall skriva ikapp nĂ€r jag fĂ„r tid över, men det blir inte idag. För Ă€ven om 2019 var mitt Ă„r sĂ„ blev allt inte riktigt som planerat. Det fick en drastisk vĂ€ndning nĂ€r jag var i Thailand som gjorde att jag ville avbryta resan tidigare och Ă„ka hem till Sverige.Â
I Thailand hade jag jĂ€ttesvĂ„rt att sova. Jag fattade inte varför, jag hade ju semester och ingenting som egentligen borde störa mig eller sömnen. Mitt problem annars Ă€r ju att jag tĂ€nker för mycket och min hjĂ€rna gĂ„r pĂ„ högvarv nĂ€r jag ligger dĂ€r i sĂ€ngen och ska sova. Men i nĂ€stan tvĂ„ mĂ„nader lĂ„g jag vaken om nĂ€tterna och kom inte till ro. Det var som en oro i kroppen som hindrade mig frĂ„n att sova och som alltid sĂ„ snurrade tankarna konstant. Först tĂ€nkte jag att det var vĂ€rmen, men Ă€ven efter att vi uppgraderat oss till ett AC-rum sĂ„ fortsatte det.Â
Men sen en dag, jag kommer aldrig nĂ„gonsin att glömma det, sĂ„ fick jag ett meddelande frĂ„n mamma pĂ„ Messenger. Jag sĂ„g direkt pĂ„ sĂ€ttet hon skrev att det var nĂ„got hon ville, ni vet nĂ€r man kĂ€nner pĂ„ sig att det Ă€r nĂ„got som Ă€r fel. Det kan rĂ€cka med att meddelandet har en punkt pĂ„ fel stĂ€lle, en emoji för lite eller att man anar en ton i meddelandet? Jag Ă€r expert pĂ„ att överanalsysera och speciellt nĂ€r det kommer till mamma, jag kĂ€nner henne alldeles för bra. Hon sa att hon behöver prata och undrar om hon fick ringa. Hon började som hon alltid gör med att bara frĂ„ga massor om resan och om mig, för hon pratar aldrig om sig sjĂ€lv. Sen frĂ„gar jag henne hur hon mĂ„r och hennes svar Ă€r "Ja.. det Ă€r lite dĂ€rför jag ringer". Mitt hjĂ€rta stannade och min oro för vad hon skulle sĂ€ga hĂ€rnĂ€st Ă„t nĂ€stan upp mig.Â
Min mamma ringer och berĂ€ttar för mig att hon har fĂ„tt cancer. Ett ord som jag alltid varit sĂ„ himla rĂ€dd för. Ett ord som kĂ€nns lika förbjudet som Voldemort i Harry Potter-filmerna. NĂ„got som tar sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskors liv och som förstör familjer. Jag blir helt stum nĂ€r folk pratar om det, för jag tycker det Ă€r sĂ„ skrĂ€mmande. Innan hon ens sagt klart meningen sĂ„ grĂ„ter jag hysteriskt och vet inte vart jag ska ta vĂ€gen eller hur jag ska hantera det hon precis har sagt. DĂ€r sitter jag pĂ„ andra sidan jorden och njuter av livet mer Ă€n nĂ„gonsin medans min mamma precis fĂ„tt det jobbigaste beskedet man kan fĂ„ i livet.Â
Jag hörde inte alls vad hon sa efter det, men hon lugnar mig med att berĂ€tta vad lĂ€karna har sagt och sĂ€ger att allt kommer att bli bra. Hon vĂ€ljer att ringa mig efter att hon har fĂ„tt reda pĂ„ all fakta om hennes cancertyp, och om det hade funnits minsta lilla risk för att hon inte skulle klara det sĂ„ hade hon varit tvungen att sĂ€ga det till mig, berĂ€ttar hon. Det som gjorde mest ont i mig var att hon har gĂ„tt i flera mĂ„nader och bearbetat detta pĂ„ egen hand utan att veta om det Ă€r en godartad eller elakartad cancer. Att gĂ„ och tĂ€nka pĂ„ sin egen begravning samtidigt som man mĂ„ste hĂ„lla skenet uppe för sina barn och försöka tĂ€nka positivt. Jag mĂ„dde sĂ„ dĂ„ligt och kĂ€nde mig sĂ„ hjĂ€lplös. Ăven om lĂ€karna sa att det skulle bli bra sĂ„ krĂ€vs det ju fortfarande en horribel behandling pĂ„ flera veckor som man inte alls vet hur man reagerar pĂ„. Â
Mamma sa att det var precis som att jag kĂ€nde pĂ„ mig att hon gick igenom nĂ„got jobbigt, för varje gĂ„ng hon hade det extra tufft sĂ„ hade hon fĂ„tt ett meddelande frĂ„n mig dĂ€r jag frĂ„gat hur hon mĂ„r. NĂ€r hon som mest behövt det. Det gjorde mig glad, att trots att jag inte visste vad hon gick igenom sĂ„ hade jag Ă€ndĂ„ gett henne kraft. Jag tror pĂ„ riktigt att detta var förklaringen till att jag sovit sĂ„ dĂ„ligt, för det var under de mĂ„naderna som hon gick och vĂ€ntade pĂ„ besked. Och jag tror att man har som ett extra sinne för dom vi stĂ„r sĂ„ extra nĂ€ra och bryr oss om. Â
Mamma bad mig att inte ta nĂ„gra hastiga beslut och kasta mig pĂ„ ett plan hem, men efter att ha pratat igenom allting med Lisa sĂ„ bestĂ€mde vi oss för att avsluta del 1 av resan efter Vietnam och sedan komma hem till Sverige under sommaren. Jag hann komma hem till mammas sista behandlingsdag och fick komma tillbaka till mitt jobb under sommaren. Jag jobbade ocksĂ„ extra som bartender pĂ„ en nattlubb i Varberg för att tjĂ€na lite extra pengar och jag pendlade mycket mellan Varberg och Stockholm för att kunna vara nĂ€ra mamma och familjen đ
0