Hej!

Jag kände att det var dags för en uppdatering! Har inte bloggat på länge och detta inlägget har legat i utkast ett tag. Många av er vet att jag är iväg och reser vid det här laget, men många av er vet inte hela orsaken bakom resan eller hur länge jag ska vara borta. Faktum är att jag inte själv vet hur länge jag kommer att vara borta. Vi har varit iväg i snart tre veckor och jag är tjänstledig från mitt jobb hela året, har sålt min lägenhet, sagt upp alla prenumerationer och "åtaganden" jag hade hemma, adressändrat. Jag har pausat mitt liv. 

Jag hade svårt att komma in i ett semesterlugn, det tog mig ganska många dagar. Jag kände mig väldigt trött och låg på energi de första två veckorna. Det var väl ett resultat av en mix av anledningar. Att jag blev sjuk sista veckan innan vi åkte och det höll i sig två veckor och en följd av intensiva månader på jobbet och privat med mycket att ordna med innan vi kunde komma iväg, det tog rätt hårt på mig. Att behöva sälja lägenheten mitt i allt var ju inte riktigt planen heller, men jag är i efterhand glad att det blev så. Överlämningen på jobbet fick mig att stanna upp lite och inse hur mycket jag har åstadkommit under mina tre år på min arbetsplats och hur mycket jag har utvecklats. Jag är så stolt och glad för det. Att ta steget och ansöka om tjänstledigt är nog det svåraste jag behövt göra, jag bryr mig så otroligt mycket om de jag jobbar med och att "lämna dem" under så lång tid är jobbigt för mig, för de står mig så väldigt nära och är så mycket mer än bara mina kollegor. Mitt i allt blev jag sugen på att matcha också, så jag matchtränade hela januari för att gå in i ringen 26/1. Det blev dock ingen match för mig eftersom de inte hittade någon motståndare vilket var lite tråkigt. Jag såg fram emot det och kände mig redo för slagsmål. 

Men jag hann med allting innan resan med knapp marginal och nu sitter jag här i solen och försöker att få in att jag ska vara borta ett tag. Att jag inte har några måsten eller behöver känna någon stress, bara vara. Jag som annars aldrig läser har nu under resan börjat läsa en bok som heter "Det sitter i huvudet" med Michael Södermalm. Jag kan varmt rekommendera den. Den handlar om att bli mentalt stark och viljan att förändra sitt liv. Jag tar mig framåt ett kapitel i taget, det går liksom inte att sträckläsa den för det sätter igång mycket tankar! Jag läste en rad som träffade mig lite extra hårt och som var en av anledningarna till att jag skriver detta inlägget. 

"Jag var inte beredd på att få höra sanningen. Det kan göra så ont och vara så smärtsamt att höra precis det man behöver höra för att ta tag i sitt liv". 

För några månader sedan fick jag en annan syn på mitt liv och min livssituation, sett från utsidan. Det fick mig att börja tänka till och för första gången i mitt liv sätta mig själv först.

"Alexandra är en person som ställer väldigt höga krav på sig själv. Hon är en ung och ambitiös tjej som både försöker etablera en karriär inom IT branschen samtidigt som hon tränar och tävlar på elitnivå i thaiboxning. Därtill försöker hon räcka till för vänner och familj och vara den perfekta kompisen och systern som alltid ställer upp.

Hennes arbetsplats är ett mindre IT företag i stark tillväxt. På nystartade bolag som växer är atmosfären oftast väldigt god och energin hög, det är nybyggaranda och i det här fallet är alla som en stor familj. Alexandra jobbar nära VD och försäljningschef som Service Delivery Manager. Ledningen satsar på henne och erbjuder henne karriärsmöjligheter och utbildning. Hon älskar dom som jobbar där och har därför kämpat på genom att jobba kvällar, helger och ibland nätter för att hinna med.

Klubben hon tränar för är Sveriges mest framgångsrika thaiboxningsklubb med flera världsmästare, europamästare och svenska mästare. Hon tränar i elitgruppen och har vunnit alla de matcher hon har ställt upp i men pressen är hög. Man ser till att träna hårdare än någon annan, det är så man vinner matcher. 10-12 pass i veckan för att hålla sig i tävlingstrim förväntas av tränarna. Samtidigt är även klubben som en stor familj och Alexandra älskar dom som tränar där.

Successivt har pressen att både leverera på topp i jobbet och vinna matcher blivit för mycket. Det började som mindre symptomer hos Alexandra i form av att hon försov sig ofta, glömde saker, blev irriterad lätt och fick huvudvärk. Nu har det accelererat till mer allvarliga symptomer som hjärtklappning, och svåra sömnproblem. Vi i familjen har under en längre tid försökt förmå henne att förstå allvaret i situationen och att hon måste bryta den negativa spiralen och dra ner på ambitionerna. Känslorna hon har för både klubb och arbetsgivare har dock gjort det här valet svårt, eller i princip omöjligt.

Nu har vi lyckats få henne att förstå att det har gått för långt. Alexandra behöver skapa sig distans och få tid att reflektera och få ner trycket i kroppen, det gör hon inte hemma. Därför har vi drivit på att hon ska ta tjänstledigt och resa bort. Det har varit en lång resa att få Alexandra att slutligen förstå och många gånger känts hopplöst, som förälder blir man naturligtvis förtvivlad när man ser hur pressen sakta men säkert släcker livsgnistan hos sitt barn. Det här handlar alltså inte om att åka ut och resa för nöjets skull utan att rädda Alexandra från att klappa ihop."

Vid det här laget är mina ögon så fyllda med tårar att jag inte ser vad jag skriver. För jag vet att det som står här stämmer. Delar av detta har jag redan insett själv och jag insåg att jag inte längre var samma glada Alexandra som innan, det gjorde att jag drog mig undan från folk jag tycker om och från att hitta på saker. Jag ville inte att mina vänner eller kollegor skulle se mig i det skicket eller sprida negativ energi. Självklart har detta gått i perioder och det är inte svart eller vitt, de som står mig absolut närmst vet hur mycket jag försökt jobba med detta den senaste tiden. För det är varken thaiboxningen eller jobbet i sig som är problemet, det är den konstanta pressen och prestationsångesten jag har på mig själv och ett självhat som jag inte lärt mig att kontrollera. En konstant känsla att aldrig räcka till eller vara nöjd.

Hade det inte varit thaiboxning hade det varit en annan sport och jag hade precis samma ambitioner på jobbet när jag var anställd på Ica, även om det var helt andra arbetsuppgifter. Men istället för att ta tag i det på riktigt har jag förträngt det som egentligen varit "problemet" och sysselsatt mig med något annat som fick mig att försvinna i ett annat fokus ett tag. Skjutit problemen framför mig vilket jag är expert på. När jag läste det meddelandet (detta är bara delar av det) förstod jag att jag förminskat allting och att min familj på riktigt är orolig för mig och min hälsa och att risken om jag fortsätter som jag gjort utan förändring är att jag kommer bli sjuk, på riktigt. 

Så i början på augusti hade jag och Lisa lite kvalitetstid tillsammans, vi satt i en takpool på ett hotell i centrala Stockholm med var sitt glas bubbel i handen och drömde om att bara kunna pausa våra stressiga liv en stund och få tid att tänka efter vad vi egentligen vill. Båda två har alltid gjort det man förväntas göra och kört det säkra för det osäkra. Vi har dock alltid haft en dröm att få se mer av världen, uppleva andra kulturer och träffa nya människor. Men allt man har byggt upp hemma har  gjort att det känts mer som en ouppnåelig dröm och att det är för sent, att det är något som andra gör och inte vi. Men när vi satt i poolen på hotelltaket så valde vi att istället se lösningar och inte problem. Nu sitter jag på en balkong i Thailand med min bästa vän och vet inte när jag kommer hem. Det är skrämmande och spännande på samma gång att inte veta vår nästa destination.

Jag är öppen för livet och som en vän skrev - It's Alexandra-time!

 

"Alexandra och Lisa!

Vilken resa ni kommer att göra! Jag tycker det är så modigt av er att besluta er för att göra en sån här resa och pausa livet hemma i Sverige för att ladda om, upptäcka världen och fokusera på att må bra. Jag är så stolt över er båda och tycker att ni gör helt rätt! En sån här resa kanske man bara gör en gång i livet, om ens det, och det är helt rätt att ni gör den nu. 

Vi kommer såklart att sakna er massor när ni är borta, men jag unnar er denna resan så mycket och kommer följa er på Instagram så vi kan se vad ni gör och hur ni har det. Ser fram emot många roliga videos och många bilder! 

Jag hoppas att denna resan blir allt ni önskar er och mycket mer och jag hoppas också att den kommer hjälpa er att komma tillbaka starkare och med nytändning på livet! Ibland behöver man helt enkelt lägga det vardagliga och kanske till och med fyrkantiga livet på hyllan ett tag, lämna allt, åka iväg och fokusera på sig själv för att sedan komma tillbaka med ny energi och kanske nya ideér och med ny glädje till livet. Man lever bara en gång och det är i detta nu man har möjlighet att leva och se världen. 

Stort lycka till på er stora och spännande resa! Ni är båda värda det bästa i livet."

Vad den här resan mynnar ut i är omöjligt att svara på nu, tiden och ödet får avgöra vart vi hamnar. Kanske är det bara en lång och välbehövlig paus för oss båda, för att sedan återuppta våra liv med ett nytt perspektiv och en mer hälsosam balans än tidigare. Eller så kommer vi på att vi vill förändra något. Jag måste påminna mig själv i att det inte finns några krav på vad denna resan måste resultera i, om inte annat är det ett minne för livet och något jag alltid kommer att vara enormt stolt och glad över att jag gjorde. En investering i mig själv och mitt mående. Att acceptera situationen och erkänna att man behöver göra en förändring är det svåraste steget. Så härifrån kan det bara bli bättre. Och det var över ett år sen jag var och skrapade på botten som jag skrivit om innan, jag mår mycket bättre nu men för att inte hamna där igen behöver jag helt enkelt ta hand om mig själv. 

Sen för att klargöra. Det är inte så att jag tror att mina "problem" mirakulöst kommer att lösa sig bara för att jag befinner mig 14 timmar hemifrån på en annan kontinent och inte har ett jobb att gå till varje dag. För det handlar som sagt inte om jobbet eller thaiboxningen i grund och botten, utan det handlar om mig. Det är jag som låtit det bli såhär, det är jag som pushat mig själv till en gräns som inte är hållbar och det är också bara jag som kan förändra det. Och en resa i sig kommer inte lösa det, men med allt annat åt sidan har jag nu all tid i världen att ta hand om mig själv, stanna upp och fundera. 

"No need to go​ nowhere fast, let's enjoy right here where we at.
Who knows where this road is supposed to lead
We got nothing but time"

Vill man följa oss och vår resa kan man göra det på:
Youtube: Alexandra Lisa
Instagram: @alexandraslisaa