Den här videon susade förbi i mitt Facebook-flöde idag och den beskriver verkligen hur jag mådde under flera månader förra året, framförallt under hösten och vintern. Jag har haft så mycket skuldkänslor att jag inte orkat göra saker och verkligen försökt rycka upp mig själv och göra det ändå, för andras skull. Denna videon satte ord på det mesta jag önskar att jag kunde förklara för mina nära och kära som kanske känt sig åtsidosatta under den perioden jag mådde som absolut sämst. Det syns inte utanpå, men det är och var en ständig kamp bakom kulisserna. Det absolut bästa du kan göra för någon som drabbats av utmattningssyndrom är att försöka förstå och stötta, denna videon är en bra början. Jag var väldigt öppen med hur jag mådde både inom familjen, på klubben, på jobbet och här.. så jag fick oändligt med stöttning som betydde enormt mycket för mig.

Till slut tog jag nästan för givet att hela världen visste hur jag mådde efter att jag outat det här (inte för att så många läser, haha) men mer för att det var så blottat för mig och det kändes som att det var allt jag pratade om. Jag började min bearbetning efter att jag skrev om det, det var också då jag insåg att jag inte var ensam i att må som jag mådde och att det faktiskt är en sjukdom. Skillnaden är att det inte går att gå till apoteket och köpa lite medicin så är man frisk, utan det krävs att man tar sig samman och förändrar saker i sitt liv och börjar prioritera och selektera bort saker i livet. Plöja fältet med alla måsten och bottna i vad som faktiskt betyder mest. Inte för att jag gjort allt det här själv, men jag gjorde många små åtgärder för att succesivt må bättre och det verkar ha funkat.

Eftersom att hela kroppen vägrade att träna och jag fick panikattacker på vägen till klubben, så valde jag att stanna borta därifrån ett tag. Även om jag samtidigt brottades med dåligt samvete och ångest över att jag inte tränade. Jag väntade istället in dagen då min kropp längtade efter thaiboxningen igen, för den dagen kom till slut och efter det ökade jag träningsdosen sakta. Det var dagar jag hade planer med vänner som jag akut fick ställa in, för så fort jag tänkte tanken på att umgås med någon började jag hyperventilera och ögonen fylldes med tårar. Jag fick en panikattack. Jag hoppade över födelsedagskalas trots att jag lovat att komma och önskar att min kropp hade pallat. Jag svarade inte i telefon för det var det sista jag ville göra, jag blev irriterad när jag fick ett SMS för det stressade livet ur mig. Jag ville pausa världen och bara få vara en stund. 

Jag fick däremot också höra under den tiden jag mådde som absolut sämst, att det inte syntes på mina sociala medier att jag mådde dåligt eftersom att allt utåt sett ser väldigt glatt och perfekt ut. Det gjorde mig väldigt irriterad. Visst att man lägger upp mycket på Instagram, men sen när blev det ett kvitto på om man mår bra eller dåligt? Jag älskar att fota och jag lägger hellre ut en bild på en fin middag än den dagen det blev knäckebröd med ost och gurka till middag. För den sakens skull vill jag inte att man skall missuppfatta mig som någon som försöker visa ett perfekt yttre? Det är skevt hur sociala medier tagit över och blivit så oerhört viktigt för folk.

Men visst, jag la upp bilder på när jag träffade vänner, åt goda frukostar och tränade, även om det var flera dagar mellan posterna så var det ju det mitt flöde bestod av. Men det är inte så lätt att Instagramma om sin psykiska ohälsa, hur skulle en sån bild se ut? Det är något jag hellre skriver om, och det gör jag ju här. De dagarna jag legat i soffan, gråtit sönder efter en panikångestattack eller inte gått ur sängen förrän på eftermiddagen, finns inte på Instagram eller Facebook, så då finns det ju inte. Eller? Det som var svårt att förklara, eller försvara sig med som de gör så bra i videon, var just det att varje liten sak var en stor ansträngning.  

De dagarna jag vaknade med mer energi valde jag noga ut vad jag ville göra, vem jag ville träffa. För man vet inte när man kommer vakna och känna den känslan igen. Nu mår jag mycket bättre. Jag har fått tillbaka träningsglädjen och fått tillbaka energin, något som kändes väldigt långt borta för bara några månader sen. Det jag vill med detta inlägget är att sprida en förståelse för psykisk ohälsa. Att man kan må dåligt på insidan utan att det syns på utsidan. En skadad hälsa är otroligt mycket tuffare att komma tillbaka från, men det är svårt att få omgivningens förståelse vilket kan leda till att man förminskar det för sig själv också. Vi behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa för det bryter ner folk och är otroligt vanligt. Det är inte pinsamt eller en svaghet att må dåligt eller be om hjälp. 

♥