Jag har bestämt mig för att börja dokumentera mina dagar, men har låst ner min blogg så att jag kan skriva öppet utan att känna någon press på att ha ett innehåll som andra vill läsa. Jag vill bara tanka av mig det jag har inom mig just nu. Mitt minne har blivit katastrofalt dåligt de senaste åren och jag har tydligen rätt lätt att glömma detaljer, allt känns som ett sorl i huvudet när jag tänker tillbaka på vissa tidpunkter och det var en av anledningarna till att jag älskade att blogga från första början. Att kunna gå tillbaka till ett minne, en dag, en känsla eller en händelse långt senare och minnas hur jag mådde och kände där och då var något jag verkligen gillade. 

 

Idag. 
Dagens känsla: Ångest. Oro. Uppgivenhet. Hopp.  

Idag jobbade jag fram till lunch, sen mötte jag upp mamma och åkte med henne till Östra sjukhuset här i Göteborg där vi skulle gå igenom detaljerna kring hennes kommade operation den 8 maj. Vi träffade en kirurg, en narkosläkare, en stomiterapeut, en sjuksköterska och en fysioterapeut. En och en. Operationen som skall göras är omfattande och kommer att förändra hennes liv. Hon skall operera bort en tumör i tarmen, och i och med detta kommer hon att behöva leva med stomi resten av livet. Under en två månadersperiod kommer hon även att behöva ha kateter att kissa i. Hon kommer alltså inte att kunna gå på toaletten på två månader. Något de allra flesta tar som en absolut självklarhet. Även jag. Om två månader är vi i början av sommaren, så återigen kommer hon att få göra avkall på sådant som vi alla vill göra på sommaren. Förra året var hon fast i gips eftersom hennes 8e operation i foten blev framflyttad gång på gång på grund av covid -19. 

 

Att höra vad dem skall göra gjorde mig till viss del lugn. Alla vi träffade idag var verkligen fantastiska.  Vilken tur vi har i Sverige att det finns så bra människor inom vården, och vilken tur jag har att min mamma hamnade hos just dem. Det kändes också betryggande att höra dem prata om operationen för det lät som något de gör ganska regelbundet. Men självklart är det tungt att ta in allt detta. Framförallt för mamma, men även för mig. Mamma sitter där och ler som hon alltid gör, väljer att fokusera på det positiva och drar ett och annat skämt i mellanåt. Jag tror att det är så hon gör för att hantera sina tankar och känslor kring detta. Brevid sitter jag och kämpar med mina egna känslor kring det här och försöker trycka tillbaka mina tårar. Det gör ont i mig att hon skall behöva genomgå den här operationen efter allt hon redan varit med om. Samtidigt är en stor del av mig tacksam över att det finns hopp, och över att hon haft så bra läkare från det att de hittade cancern 2019 till idag. Det är tack vare deras nogranna uppföljning som man såg att det kom tillbaka och att det nu finns en plan på att ta bort cancern helt och hållet. 

 

Det jobbiga är att man inte litar på cancern riktigt. Den har ju varit borta en gång tidigare och kommit tillbaka. Strålningen som gjordes för 4 år sen var inte tillräcklig. Trots att den förstörde så många delar i hennes kropp och har gett henne väldigt jobbiga komplikationer som hon fortfarande lever med i det dagliga. Jag väljer att hoppas på att detta gör henne frisk och att hon fixar detta. Hon är den absolut starkaste personen jag vet ❤️ Nu är det bara att invänta operationsdagen och tiden efteråt för återhämtning. Det jag är tacksam för är att jag denna gången kan finnas där för henne på ett sätt som jag inte kunde förra gången när jag var bortrest. Att jag nu bor 40 minuter bort och har ett jobb som jag inte behöver vara fysiskt på en plats för att utföra känns just nu som det mest lyxiga i hela världen. 

 

Jag är helt slut i mitt huvud och känner att det är tungt. Jag är trött och har ett tryck över tinningarna. Tänk då hur mamma kanske mår, som vaknade 03.50 imorse pga oro och tankar om operationen. Jag vet att hon uppskattade att jag var med idag, men jag uppskattade nog ännu mer att jag fick ❤️