Sohlina - Som jag lovat

Goddagens!

Eftersom att jag i ett inlägg inte allt för långt ner lovade ett separat inlägg om varför det inte blev något SM i thaiboxning för mig, så tänker jag att vi kan ta det nu. Även om det är 2-3 ÅR senare så känner jag att jag vill skriva av mig vad gäller det. För det är fortfarande något som jag tänker på då och då; "Tänk om jag hade gått SM 2020", "Undra hur det hade gått för mig, hade jag haft en chans?" tänker jag ibland.

Bakgrund

Grejen var att jag hade inte gått speciellt många matcher, 5st totalt sen jag gick min första match 2017. Alla matcher har gått väldigt bra för mig och slutat med vinst, men kombinationen att jobba 100% och träna 100% var en svår kombination för mig. Jag var anmäld på fler tävlingar men antingen åkte jag på en förkylning, fick ingen motståndare eller så var det dålig tajming i livet bara. Så jag fick aldrig in något flow i tävlandet, utan det blev ganska långa mellanrum vilket är jobbigt. Det hade varit bättre att fortsätta tävla när man väl var i matchform. För om man halkar ur det så är det ett helvete att ta sig tillbaka.

Men det är mycket som händer i en (mig) när man håller på med sådant här och man måste komma ihåg varför man gör det. Jag glömde bort det, tappade syftet och med det försvann också motivationen till att fortsätta. Jag gick in i en depression efter min första match, det var en total urladdning efter att ha tränat stenhårt i 9 månader för ett enda tillfälle, för 9 minuter för att vara exakt, och när det väl var över så blev det typ "jaha, och nu då?". Jag gick den första matchen för jag behövde bygga upp en tillit till mig själv, ett självförtroende och bevisa för mig själv att jag är bra. Jag hade inte planerat att bli någon fighter som vek mitt liv till träning och tävling, så därav blev jag fast i det här "vad vill jag egentligen?".

Men jag tog mig ur min depression, hittade tillbaka till glädjen i thaiboxningen och sen gick jag 4 matcher till efter det. Att vinna en match gör att man känner stolthet och för mig var det ett bevis på att jag kan. 2019, när jag och min bästa vän Lisa tog tjänstledigt för att resa som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, så skriver en av mina tränare till mig och frågar om jag skulle vara sugen på att gå SM 2020. När jag fick detta var det november 2019, jag och Lisa hade precis ätit upp vår middag på en camping i Nya Zeeland och drack vitt vin. Med tanke på att jag inte varit hemma under i stort sett hela 2019 så trodde jag inte att jag skulle få den frågan, men när jag fick den så sa jag "vi kör" och jag blev anmäld i -60kg.

Fight Camp

Efter Nya Zeeland var mitt nästa stopp Thailand 🇹🇭 Jag skulle dit själv och hade ca. en månad på mig att komma i matchform. Mitt enda mål med min resa till Thailand var att träna och självklart återvände jag till det stället jag och Lisa varit på tidigare det året, Diamond Muay Thai på Koh Phangan. När jag kliver av färjan så är det eftermiddag, jag åker direkt till lägenheten där jag skulle bo hela månaden (som tillhör gymmet), lämnar mina väskor på rummet och åker direkt till gymmet där eftermiddagspasset pågår. Tränarna kände igen mig och blev glada att se mig. En av tränarna kastar direkt efter hälsningen fram mittsarna och ber mig kasta iväg 20 sparkar. Jag säger nej för jag är inte ombytt utan ville bara kolla på passet. Jag blir hetsad till att sparka och dum som jag är föll jag för det och slängde iväg sparkarna helt ouppvärmd. Det första jag gör är att jag sträcker mig något fruktansvärt. Jag får inte jätteont til en början, men jag känner att något galet hände i ryggen.

För att få lite förståelse för hur ett fight camp bör se ut i Thailand så ser det oftast ut såhär: det är alltid ett 2h pass på morgonen och ett 2h pass på eftermiddagen. Innan dessa pass springer/joggar de som skall tävla en sträcka på ca. 5-10km. Inget högt tempo men man springer. Sen är uppläggen på passen lite olika beroende på veckodag och självklart vilket gym man är på men det har varit liknande upplägg på de gym jag testat i Thailand. Passen börjar alltid med uppvärmning 20 minuter hopprep, därefter stretch och skuggboxning. Efter det kör man mitts med tränarna ca 3-5 ronder, sen kör man på säck lika många ronder och efter det sparras man (sparring = "slagsmål under kontrollerade former"). Ska du tävla är det obligatorisk clinch (stående brottning) och då kör man 20-30 minuter non-stop. Man dricker vatten när tränarna ger tillåtelse. Vet tränarna att man tränar för en match så skruvas träningens intensitet upp. När jag körde PT fick jag i slutet av passet köra 500 knän på säck och 500 sit-ups. Mellan varje rond är det vanligt att köra 10 armhävningar & 10 sit-ups. Tränarna gillar att skrika "Leo! Leo!" Vilket betyder att du ska rappa på 😉

Nu till hur mitt fight camp såg ut. Eftersom det var ganska precis 3 år sen så minns jag inte alla detaljer jätteväl. Jag vet att jag försöker träna dagen efter men ryggen gör så otroligt ont. Som thaiboxare är man van att alltid träna med en skada, det finns liksom alltid någon del som gör ont men man kan (oftast) jobba runt det. Jag själv har gått match med en spricka i foten.. jag kunde ju fortfarande boxas/armbågas. Men ryggen är en central del i alla rörelser så jag kunde i princip inte göra något moment. Jag vet att jag försökte flera dagar, tänkte att jag kunde köra åtminstone ett pass och sen kanske springa istället. Men till slut hade jag så ont att jag knappt kom upp ur sängen, kunde knappt gå och ännu mindre springa. Jag skrev med mina coacher hemma dagligen minns jag, som försökte guida mig genom mitt träningsläger och stötta mig fastän dom var så långt bort. Guldklimpar verkligen ❤

Jag testade verkligen allt. Jag frågade runt efter hjälp och fick tips på en massör som var jättebra - gick dit - märkte ingen skillnad. Kunde köra mitts typ 3 ronder på ett 2 timmarspass (3 ronder är ca. 3-5 min styck) sen fick jag gå av mattan. Vilket störde mig för jag lämnar aldrig mattan. Till slut fick jag rådet att gå till sjukhuset för att kolla så att det inte var någon skada i skelettet. Det visade det sig inte vara (tack & lov) men han förbjöd mig att träna på 10 DAGAR. Under dessa dagar satt jag på cykeln som fanns på gymmet (att inte röra på mig alls var inte ett alternativ), det blev ju ändå lite konditionsträning och jag fick svettas lite åtminstone. Jag hade lite svårt att förklara min smärta för de thailändska tränarna, för dem finns det inte mycket som stoppar dem. De tränar med brutna armar (jag skojar inte), med trasiga ben och oavsett vad de har för skador. En av mina tränare hade brutit armen, haft gips en kort stund men tröttnade och tog av det. Ändå höll han mitts och tävlade. Inte konstigt att hans arm aldrig läkte 😅 Men av den anledningen kanske ni förstår att man inte ville "gnälla" för mycket.

Skall försöka runda av detta inlägget nu. Summan av kardemumman var att hoppet om SM blev mindre och eftersom jag inte fick träna i Thailand så fick jag sola istället, och läsa böcker. Inte fy skam det heller såklart men när man åkt till Thailand för att träna (endast) så sög det rätt hårt. När jag väl kom hem hade jag ju vilat större delen av månaden så jag försökte träna när jag kom hem och det var tårar varenda pass. Jag gråter på träningarna ibland av andra anledningar (när ångesten tar över) men detta var tårar av smärta. Jag försökte hålla ihop mig, men det tog verkligen emot. För att beskriva känslan så var det som att någon högg mig med en kniv i ryggen, och vred om. Smärtan kom oftas i vird och plötsliga rörelser, men det kunde komma när som helst. Till slut kände jag att jag behöver släppa drömmen om SM. Jag kom till ett läge där det inte kändes värt det. Jag ville verkligen inte ställa upp oförberedd och jag ville inte heller stressa och pressa min kropp för mycket och få permanenta skador.

När jag accepterat att jag inte kommer att kunna gå SM så försvann stressen att bli smärtfri snabbt, och jag fick inse att min återhämtning skulle ta tid. Lång tid. Det jag insåg var hur svårt det var att hitta rätt hjälp jag visste ju inte riktigt vad som var fel. Jag frågade massor av folk på klubben om tips på personer att gå till och även på Instagram. Jag la mycket pengar på olika naprapater, sjukgymnaster och gjorde massor av rehab men det tog lång tid innan jag blev bättre. När jag gjort rehab under en längre period och vi börjat se framsteg i behandlingen så fick jag börja testa köra lite lätt på mitts. Det är lättare sagt än gjort när man äntligen fick ta på sig handskarna igen. Jag insåg efter det passet att det var alldeles för tidigt och vi var tillbaka på ruta 1.

Jag gick på många besök, gjorde mycket rehab och annat jag blev ombedd att göra men det blev marginella framsteg. Efter flera månader utan framsteg och besök hos läkare fick jag till slut tillåtelse att göra en magnetröntgen eftersom min sjukgymnast misstänkte att det kunde vara något mer än bara en sträckning. Det hjälpte mig tyvärr inte jättemycket, det resulterade inte i något annnat än det vi redan visste (mjukdelsskada) vilket i och för sig var positiva nyheter. Jag fortsatte hos min sjukgymnast och senare blev jag tipsad av en kollega att gå till en som gjorde ackupunktur. Jag tyckte att det blev bättre av det, men jag ville också väldigt gärna att det skulle bli det så man lurade ju sig själv lite för att behålla hoppet.

Ca. 2-2,5 år senare är jag helt återställd i ryggen och kan träna och röra mig precis som vanligt. Det var en så kallad "mjukdelsskada" som man inte kan behandla på så många sätt mer än att ge det tid och göra rehab för att stärka områdena runt omkring. Med tanke på att det kom en pandemi precis efter detta var SM den sista tävlingen som anordnades på ett tag, men jag har inte kommit tillbaka till tävlandet efter skadan utan tränar mer på hobby-nivå just nu. Får se om jag får blodad tand och vill ta upp tävlandet igen eller inte, thaiboxning som träningsform kommer jag alltid att älska 🥊 🇹🇭