Det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen över huvudtaget och när jag väl gjort det har inläggen varit ganska innehållslösa egentligen. Saken är den att jag brottats med massor av olika känslor och tankar den senaste tiden. Vad vill jag göra med livet, vilken nivå skall jag lägga träningen på, vart ser jag mig själv inom thaiboxningen och vill jag fortsätta att leva som jag gjort den senaste tiden, dvs träna stenhårt och jobba som ett as med knappt någon tid till vänner och familj? Och om jag inte kan se mig själv i ett mästerskap eller har den ambitionen, är det tävla jag skall fortsätta göra eller skall jag bara träna thaiboxning för att jag älskar det?

Detta inlägget påbörjade jag den 18 juni..
Ångest, ångest, ångest. Jag har tappat det. Det är i alla fall så det känns. Drivet, motivationen, målen. Sista veckan i maj och i princip hela juni fick jag inte alls till det med träningen. Det kom massa annat i mellan.. Resor till Varberg och Göteborg, event med jobbet, prioriterat att träffa vänner jag aldrig hinner träffa osv. Det som är skillnaden är att jag i ärlighetens namn hellre ville göra alla de sakerna. Jag hade inte träffat Kajsa (min bästa vän, som jag känt sen förskolan) sen november förra året. Julia och hennes son hade jag träffat en gång sen han föddes (han är över ett år nu). Amanda och hennes dotter har jag träffat ett fåtal gånger och då bor vi ändå i samma stad. Jag har känt mig otillräcklig länge, både på jobbet och som vän. 

Alla jag pratat med om detta säger i princip samma sak, man kan inte göra allt till 100% men det är den förväntan jag har. Jag vill ge allt på jobbet, jag vill ge allt på träningen och jag vill vara med familjen så mycket jag bara kan och träffa mina vänner ofta och mycket. Men jag måste ju välja något och inför min första match så hade jag ett mål, en start och ett slut. Jag visste att mina uppoffringar var tillfälliga, mina vänner och min familj visste att jag skulle vara "borta" ett tag, men sen då? Efter det har jag gått två till matcher och var anmäld till en fjärde. Det var när jag inte fick en motståndare till den sista matchen som jag började tänka efter, för jag hade inte längre ett tydligt mål. Jag visste att det skulle bli semester och att jag skulle resa bort, träningsmotivationen tappade jag redan i maj. För om jag inte hade en match i sikte, hur skall jag kunna pressa mig själv att träna två gånger om dagen samtidigt som jag hade häcken full på jobbet inför semestern om min ambition inte är att bli bäst i världen? 

Jag har mått ganska dåligt över detta den senaste tiden, känt mig vilse. Det är många runt mig som har väldigt tydliga mål och det stressar mig. Det stressar mig för att jag inte vet vad jag själv har för mål. Vad vill jag med thaiboxningen? Kan jag se mig själv i ett mästerskap? Om jag inte svarar ja på den frågan, är det ens lönt att fortsätta tävla? Måste man ha ett mål? Måste man veta? Kan man ta en paus och komma tillbaka och om man gör det, kommer man tillbaka då? Hur kan motivationen gå från att vara solklart ena veckan till att inte alls vara det veckan efter? Visst hade det varit kul att se hur långt jag kan gå inom thaiboxningen, men vill vilket pris? Vill jag offra varje vaken minut till träning och jobb? 

Jag har tummat på mycket nu det senaste, gjort det jag känt för. Under min semester har jag tränat väldigt lite i relation till vad som är normalt för mig. Jag har ätit det jag känt för och druckit alkohol när jag varit sugen på det. Det gav mig ångest. Massor med ångest. Samtidigt njöt jag verkligen av vårt rödvin till paellan i San Sebastián och den kalla ölen i solnedgången vid stranden. Jag har gjort det jag mått bra av för stunden. Men någonting i mig dömer mig. För det känns som att andra gör det. Som att jag gör fel. Gör jag det?

Jag vet inte vart jag skall lägga ribban riktigt, vad är ett rimligt mål för mig? Jag har insett att det för mig inte är möjligt att vara matchredo 12 månader om året, jag behöver hitta en balans som fungerar för mig. Vad är rimligt när man har ett heltidsjobb som kräver mycket från en och en hobby som också gör det? Man kanske kan lägga nivån att gå 2 matcher per år och träna stenhårt inför dem? Men om jag gör det, är det någon som kommer vilja lägga ner tid på mig då eller är det oseriöst? Jag vet som sagt inte hur jag skall göra, men det är otroligt mycket tankar som cirkulerar i huvudet hela tiden. Att ha semester och inte träna thaiboxning på två veckor gav mig i alla fall abstinens och jag fick ett kvitto på hur mycket jag saknade det, det tror jag var väldigt nyttigt för mig.

Jag pratar verkligen bara öppet och ärligt nu, för det är inte så jävla lätt att hela tiden gnugga på och träna som ett as och samtidigt försöka hinna med allt annat. Men det är just det som är problemet, man hinner inte med allt annat utan man måste välja. Jag hatar att välja. Kanske är det bara jag i tävlingsgruppen som känner såhär, men så är det. Jag är inte med i landslaget och jag är inte en elit-thaiboxare även om jag tränat som en det senaste året.. Jag har gått tre matcher och har inga tydliga mål eller någon aning om vart jag är påväg. Jag kanske inte är någon som inspirerar med ett sånt här inlägg, men det är i alla fall sanningen. Jag hade kanske behövt gå till pratdoktorn igen, jag missade min sista tid med henne och det skulle vara dagen efter jag påbörjade detta inlägget. Hon hade kanske haft kloka råd, eller kunde kanske fått mig att inte skuldbelägga mig själv för att jag levt lite.